Kulttur - klassförakt och språkbruk.

Ibland blir man glatt överraskad när ens fördomar kommer på skam. Nöjesguiden är en gratistidning som brukar finnas i olika butiker i Stockholm. Jag har några gånger tidigare läst tidningen, men tyckt att den har varit ytlig och kommersiell. (Men det är flera år sedan jag läste den senast). Fick tag i den häromdagen och nu har man ett temanummer om rasism. Flera mycket bra artiklar. Bl a en som handlar om Sverigedemokraternas kultursyn. Man skriver t ex att den kultursyn som Sverigedemokraterna gynnar i sitt förslag till budget, är en nationalromantisk kultursyn som var vanlig under 1800-talets senare del. Men den liksom den kultur som finns i dagens Sverige var starkt influerad av vad som hände i Europa. Idag tar vi intryck från hela världen. Artikelförfattaren menar också att den restrektiva politik inom kulturområdet som SD förespråkar får motsatt effekt. Den stärker inte svenskheten utan resultatet blir precis tvärtom.

En artikel handlar om att rasism inte kan bekämpas med klassförakt. När man rapporterar om valresultat så heter t ex att Bjuv med lägst utbildningsnivå har högst antal SD-väljare, medan Lund med högst utbildningsnivå har lägst antal SD-väljare. I TV i princip alla kanaler finns ett antal program som MÄSTRAR arbetarklassen. T ex Lyxfällan, Du blir vad du äter, Unga mödrar o s v. Typerna som framställs är extremt stereotypa som den ensamstående mamman "Hon är sexuellt lösaktig, vulgär och klär sig smaklöst. Dessutom är hon lite tjock, kedjerökeroch har en massa tatueringar. Detta arbetarklassförakt föder en känsla av utanförskap som gör att de människor som numera i allt större utsträckning är arbetslösa också är mottagliga för SD:s tal om att det är invandrarnas fel.

Vi har alla vårt ansvar att mota rasismen. Språk och vardagliga uttryck kan leda fel om de används på fel sätt. Nu har orden rasism och främlingsfientlighet börjat bytas ut bl a i media. Nu heter det i stället invandrarkritisk. Nej, jag anser att man ska använda ord som betyder det som menas nämligen rasist och främlingsfientlig.

Vi måste tala om att det inte är sant! Och vi måste säga det många gånger. Det är inte sant!!

Har idag varit på ett seminarium som "Gemensam Välfärd" arrangerat i ABF-huset. Rubriken var; "En offensiv välfärdspolitik för 2010-talet - hur ser den ut?" Daniel Ankarloo inledde med att säga att välfärdsfrågan har stulits. Det finns ingen finansiell kris, krisen är politisk. Ett antal myter sprids om att nedskärningar och försämringar är ofrånkomliga Och eftersom vi är en allt åldrande befolkning som ska försörjas av allt färre i arbetande åldrar så kommer det att gå åt helvete om inte anhöriga tar över en allt större del av vårdansvaret, om man inte arbetar allt längre upp i åldrarna och privata lösningar tar över ansvaret. DA menar att det inte finns några fakta bakom detta. SKL skrev i sin analys för något år sedan att kommunalskatten måste höjas med 13 kr till 2035 om vi ska klara äldreomsorgen. Men underlaget visar bara att om vi ska ha råd med äldreomsorgen behövs skatten bara höjas med ca 1 krona. Resten är en uppräkning med 1 % per år för förväntade ökade krav från "40-talisterna".

Johan Ehrenberg var inne på samma linje. BNP förändras inte, men om vi inte gör något kommer omfördelningen av samhällets resurser att gå åt fel håll. De rika kommer att bli rikare och de fattigare kommer att bli fattigare. Anders Borg har snott 100 miljarder från välfärden och använt bl a till att betala av på den s k statsskulden. Han talar hela tiden om att han är så ansvarsfull, men nog är det istället så att han är ansvarslös. Svenska folket har betalat in 80 miljarder för mycket till sjukförsäkringen Sänk avgiften eller betala ut sjukförsäkringen till de som har rätt till den, istället för att betala av på statsskulden.

Finanskrisen är inte neutral. 98% av jordens miljarder är bara pengar som flyttas runt jorden hela tiden. Det är alltså en spekulationsekonomi som vi lever i. Vi måste fråga oss varför de privata vill köpa? Det finns ju en anledning - pengar. Vi ska överhuvudtaget inte diskutera på markandens villkor. Vi måste våga säga att den offentliga sektorn måste bli större - inte mindre. För att få ett jämlikt samhälle där människorna mår bra är det detta som gäller. Vi måste ta tillbaka välfärden, utveckla den och inte låta oss förledas av marknadens förespråkare Det de säger är helt enkelt inte sant.

Eftermiddagen var ju inte slut med detta, men för mig känns det viktigt att förmedla en del av upplevelsen på detta seminarium. En del kunskap hade jag tidigare, men jag har lärt mig mycket under bara några timmar en lördag.

Nu är tid för framtidstro!!

Söndag kväll. Mörkt ute redan vid 18-tiden. Och jag längtar redan till sommaren. Ja i allafall till våren. Undrar också över vart framtidstron tog vägen? Den som vi hade på 70-talet?

I fredags såg jag Stadsteaterns uppsättning av "Hair" tillsammans med några kamrater. En föreställning väl värd att se. För ett par veckor sedan hörde jag Ebba Witt-Brattström tala om sin bok, "Åhh alla kära systrar". Både teatern och boken handlar om 70-talets framtidstro och "68-rörelsen" som sedan på något sätt bara upplöses. När och varför övergick denna politiska rörelse till flum och inåtvänt navelskådande? Visst var det mycket som var jobbigt också. Allt var inte lättköpta segrar. Men vi trodde på det vi gjorde och då var hindren något som bara skulle forseras. Jag önskar att de som är unga idag skulle känna samma glädje och optimism som vi kände.

Ja kanske är det så att den heliga marknaden ter sig alltför stark för att man ska tro att man kan rå på den? Då är det verkligen dags att öka på sitt självförtroende!! Om alla vi som vill något annat verkligen tar tag i varandra och säger.. Jodå visst kan vi välta undan den där förskräckliga markanden. Vi ska se till att världen blir trygg och solidarisk. Om vi inte tror att vi kan förändra världen så kan vi inte det. Men om vi tror...då ska marknaden få se på verkliga förändringar!!

Blev visst lite högtravande, men så är mina tankar just nu.

Hur sorterar man egentligen? Vem bär ansvaret?

Jag vill gärna hjälpa till att behålla och förbättre vår livsmiljö. Som många andra är jag orolig för klimatförändringar och att jordens resurser inte ska räcka till. Vi vill behålla vår levnadsstandard, men är ändå beredda att göra uppoffringar för att våra barn och barnbarn ska få leva ett bra liv.

Vi informeras om att t ex sortering av våra sopor är något som vi personligen kan göra och ta ansvar för. Och jag vill verkligen ta mitt personliga ansvar, men hur gör man egentligen? Fler och fler produkter är ju sammansatta av olika material. t ex så har en bag-in-box ett plasthandtag som ska pillas bort, en medicinkarta är plast och något slags staniolpapper o s v. Varför är det t ex ett plastlock på en del tetraförpackningar. Vissa förpackningar är t o m flera olika material. Hårdplast ska vara för sig och mjukplast för sig. Men ibland förekommer båda i en och samma produkt. Vi konsumenter blir också uppmanade att inte kasta en massa mat, men vad gör man med den mat som blir kvar i en förpackning eftersom det är omöjligt att få ut allt ur förpackningen? Det sägs att vi konsumenter genom att sortera och slaänga så lite sopor som möjligt har makt, men det är inget som jag känner att jag har. Snarare maktlöshet.

Jag tänker också på all oönskad oadresserad reklam som dimper ner i brevlådan flera gånger i veckan. Den åker ju direkt i pappersinsamlingen. Detta måste ju vara en stor miljöbov.

Mitt och andras miljöengagemang är naturligtvis inte onödigt eller förgäves. Det betyder att enskilda i stället för att åläggas fler och fler skyldigheter, borde få det stöd som krävs från både företag och samhälle för att kunna möjliggöra en mer miljövänlig livsföring. Inte som ett individuellt livsstilsprojekt för specialintresserade, utan som det självklara sättet att leva. Det är inte främst ett individuellt vanmäktigt ansvar för den enskilda att bära utan borde vara inbyggt i hur produktion och samhället i övrigt ska fungera.

Personliga möten en viktig del av demokratin.

Människan är en social varelse. Vi mår bra när vi finns i ett socialt sammanhang. Speciellt viktigt är de personliga mötena där vi inte bara hör vad den/de andra säger utan också ser personen. Vi talar inte bara med orden utan rösten förmedlar vår sinnestämmning och hela kroppen talar om vårt engagemang. Nätet i all ära, men den kommunikationen räcker inte hela vägen.

I Danderyds kommun är det brist på möteslokaler. Jo det finns en del lite här och där, men det fattas t ex större lokaler där det går in 100-150 personer. Ja men, invänder någon....skolorna då, där finns ju både matsalar och aula som man kan hyra ut. Okej det är sant, men det går ju bara på kvällar när skolungdomarna har gått hem.

Pensionärsföreningen PRO har tills i maj fått hyra stora Gästabudssalen i Församlingsgården. Det har varit en stor och ljus lokal och har varit alldeles utmärkt för PRO:s månadsmöten. Nu ska Församlingsgården rivas för att ge plats åt byggandet av bostäder. (Det behövs bostäder i kommunen det är inte tu tal om det) Nya Församlingsgården byggs invid kyrkan, men dels kommer alla samlingssalar att ligga i fil med skjutdörrar emellan och dels kommer varje sal att vara mindre än Gästabudssalen. Man kan naturligtvis hyra två salar och öppna skjutdörren emellan. Men problemet uppstår när det är begravningskaffe i salen bredvid. PRO har på varje månadsmöte ett program som kan bestå av en liten orkester eller teatergrupp. Information av olika slag förekommer på varje möte. Föreningen har cirka 500 medlemmar varav mellan 80 och 120 brukar delta i dessa möten.

Nu har föreningen tillfälligt en lokal i Enebybergskyrkan, men den är alldeles för liten den tar högst 80 personer och det utan någon programpunkt. Man har föreslagit en annan lokal som eventuellt skulle kunna användas, men då är det mycket svårare kommunikationsmässigt att ta sig dit. Och det är många av medlemmarna som inte är så rörliga längre.

Så, ska PRO behöva lägga ner den här verksamheten p g a att kommunen inte anser att det är viktigt med Pensionärföreningarnas verksamhet? Sociala kontakter är som sagt viktigt både för välbefinnandet och hälsan.

Sverige har numera en yrkesarmé.

Läser i Flamman om vår nedlagda värnplikt. Jag har väl under mitt liv pendlat mellan åsikten att vi inte ska ha någon militär och att det nog behövs trots allt. Vi behöver ett försvar både civilt och militärt. Däremot behöver vi ingen yrkesarmé. Det är en värnpliktsarmé vi behöver. Vi ska inte skicka våra ungdomar ut i krig på andra håll i världen, däremot behöver vi välutbildade ungdomar som kan försvara oss på hemmaplan om vi skulle bli angripna. Ja, säger ni, men då är det väl bra med en yrkesarmé där man verkligen har kunskap och intresse för försvaret. Nej säger jag vi ska inte utbilda några "stridisar" som tycker det är kul med att leka krig och att det är häftigt att bära vapen. Vi behöver unga män och kvinnor som med sans och måtta är villiga att lära sig motståndets lagar. Att känna solidaritet med de människor som man är satta att försvara. Att kunna försvara samhällets olika civila nyttigheter såsom, elförsörjning, vatten- och matförsörjning, kommunikationsvägar och liknande så att samhället inte kollapsar De som kallas in till värnpliktstjänstgöring känner i större utsträckning ansvar för detta och att människorna ska känna sig trygga, än vad en yrkesarmé gör. Det beror antagligen inte på att de som är yrkesmilitärer är illvilliga utan att militären är deras levebröd. Det spelar då ingen roll vem man skjuter på. Visst känner man säkert ett moraliskt ansvar för det egna landet, men om man ligger långa tider ute och krigar i andra länder är det troligt att man så småningom blir avtrubbad i omdömet

Bostadsbrist och lärlingsplatser.

Tänker en del på det här med bostäder och alla människors rätt till ett värdigt liv. I Stockholm finns numera ett stort antal människor som är hemlösa. Och då menar jag i första hand de som överhuvudtaget inte har tak över huvudet. Ingen ska i vårt land behöva leva i sådan otrygghet att man inte från ena dagen till den andra inte vet var man ska sova. Vad är det då för människor som har hamnat i den situationen. Ja en del har hamnat där p g a svåra missbruksproblem som man inte har kunnat få hjälp med att lösa. Men där finns också ungdomar som kommit till storstaden för att jobba och flyttat runt i andra- och tredjehandsboende en tid men någon gång vid något tillfälle inte har hittat någon ny bostad när det har varit dags att flytta ut från den senaste andrahandsbostaden. Det finns de som vid t ex en skilsmässa inte kunnat finna någon bostad ochdet har varit ohållbart att bo kvar i den tidigare gemensamma bostaden. Att köpa en lägenhet i Stockholm är för många omöjligt p g a låg eller osäker inkomst. Det måste byggas fler bostäder så att de som behöver en bostad kan få det. De hyresrätter som byggs idag är oftast alltför dyra att hyra för att t ex en ung person med låg lön ska kunna få ett förstahandskontrakt. Det är därför viktigt att staten ställer upp med bra finansiella villkor för byggandet av fr a hyresrätter i storstäderna. Någon kanske tycker att de som inte får bostad här kan väl flytta till en mindre ort där bostadsbristen inte är så stor och där en bostad är billigare. Jo det skulle gå om också arbetsplatserna flyttade till dessa orter. Men så är det inte. De fria marknadskrafterna vill etablera sig i storstäderna där bl a underleverantörer finns. Nej om jag fick bestämma så skulle det byggas många fler bostäder i Stockholms län och samtidigt skulle de allmänna kommunikationerna byggas ut kraftigt.

Folkpartiet vill nu satsa på lärlingsplatser. Jag måste säga att jag känner mig lite ambivalent i den frågan. Å ena sidan är det säkert bra att de ungdomar som kommer ut på arbetsmarknaden får ha en period där de kanske har mindre ansvar men känner en trygghet i att de lär sig yrket ordentligt från grunden. Å andra sidan talades det om vad jag tycker vuxna människor i 20 till 23 årsåldern. Lärlingslönen skulle enligt förslaget vara ungefär hälften av vad en person med en ordinarie anställning har. Om man är 20 år eller äldre är det väl inte ovanligt att man kanske har börjat bilda familj och hur ska man då kunna försörja sig om det t ex finns barn i familjen? Också om man tänker på vad bostadskostnaderna i Stockholm ligger på för nivå verkar det vara rätt ogenomtänkt. Ska någon som är 20 år eller mer vara tvungen att bo kvar i föräldrahemmet? Tyvärr är det så även idag, men det kan ju inte vara något som vi ska eftersträva. Nej det måste finnas en annan lösning. Lärlingslönen måste vara så pass hög att man kan försörja sig på den. Åtminstone om det är frågan om personer som är myndiga.