En hysterisk bostadsmarknad. Utländska läkare bättre på att lyssna på patienterna.

Stockholms bostadsmarknad är helt hysterisk Tusentals människor står utan ett eget hem. Det byggs inte alls i den utsträckning som finns behov av och byggs det så är det dyra bostadsrätter. De flesta som är utan bostad är de ungdomar som ska ta klivet in i vuxenvärlden. De har inte råd med en dyr bostadsrätt. Visserligen kan en del av dem låna till en insats, men varför ska de behöva börja sitt vuxenliv med en stor skuld? Jo, några hyresrätter byggs det också, men det är samma sak där. Hyrorna är alldeles för höga så det är bara personer med en hög inkomst som kan klara av detta. Till råga på allt så har det blivit en borgerlig ideologisk vilja att befintliga hyresrätter ska omvandlas till bostadsrätter. Hyresrätten är annars den bostadsform som alla ska kunna efterfråga. Ingen frågar efter om man är undersköterska eller bankdirektör. Fördelen med en hyresrätt är också att man inte är bunden till bostadsorten på samma sätt som om man har en villa eller bostadrätt. Får man t ex arbete på annan ort är det lätt att flytta till den ort som arbetet finns. Omvandlingen till bostadsrätter har dessutom inneburit att goda grannar plötsligt har blivit som hund och katt medförtal och smutskastning Tyvärr tror jag att den kommande proppen från regeringen inte ger någon ljusning för oss i Stockholmsområdet. Nej det som måste till är ett väsentligt ökat byggande av främst hyresrätter. Men för det fordras ett statligt finansieringssystem som gör att det blir attraktivt för byggidustrin. Som det nu är skulle jag inte alls bli förvånad om ungdomarna började ockupera hus i allt större utsträckning

Enligt en avhandling i lingvistik vid Göteborgs universitet är utländska läkare bättre på att lyssna på patienterna än de svenska. Det är framförallt att de har ett annat modersmål som gör att de är extra noga med att förvissa sig om att de förstår vad patienten säger. Om läkaren känner sig osäker frågar han hellre en gång extra för att inga missförstånd ska uppstå. Det som de tycker är svårast det är när en patient eller anhörig ringer och ska förklara ett problem över telefon. Däremot har de oftare svårt med kommunikationen med den övriga personalen. Då kanske man inte anstränger sig lika mycket som när man pratar med patienterna. Olika kulturer spelar troligen också in. Det kanske vore bra om de svenska läkarna lärde sig av sina utländska kolleger om bättre kommunikation med patienterna samtidigt som de utländska läkarna i den introduktion de får på arbetsplatsen också fick samtala med den övriga personalen om vilka olikheter som finns i sättet att umgås på en svensk arbetsplats.