Maudans resultatlöner. Allt ljus på Fredrik och Mona. Hur släcker vi törsten? Mina fördomar.

Sveriges näringsminister heter Maud Olofsson. Hon har blivit något av "kärringen mot strömmen". Hon lovordar något som hon kallar resultatlöner men som den senaste veckan har benämnts som chefsbonusar i media. Hennes jämförelse med de accordslöner som byggnadsarbetare och sopgubbar har, är en ren oförskämdhet. Om hon inte kan förstå skillnaden mellan de som får bonus för att andra utför arbetet och de som utför ett arbete åt andra, ska Maud Olofsson inte inneha den post hon har. Hon uttalar sig i frågor som hon uppenbarligen inte vet något om, men som näringsminister ska hon vara insatt i näringslivsfrågor.

Tyvärr tror jag att vi är på väg in i ett tvåpartisystem i Sverige. Fokus i media är sådant. Idag rapporteras om en undersökning om vad vilket förtroende svenska folket har för de olika partiledarna. Undersökningen gäller samtliga partiledare, men när radio och TV rapporterar är det bara Fredrik Reinfeldts och Mona Salins siffror som redovisas. Även i tidningarnas rubriker är det dessa två partiledare som återges. Det känns som om vi tvingas in i en fålla som inte är bra för demokratin i vårt land.

Jag har också funderat en del över att vi köper så mycket vatten på flaska numera. I Sverige har vi en mycket god vattenkvalitet på vårt kranvatten. En flaska vatten kan kosta upp till 30 kronor på restaurangen, ca 10-15 kronor billigare i affären. Ett par glas kranvatten kostar några ören. Nu när vi dessutom ska försöka komma tillrätta med klimatförändringen så förstår jag faktiskt inte att samma personer som i andra sammanhang talar för och försöker göra något för att stoppa uppvärmningen av klimatet, inte slutar att ideligen dricka flaskvatten.

Ibland blir man påmind om sina egna fördomar, som idag när jag var på väg med tunnelbanan för att möte min son. Det kommer på en man med svart skäggstubb. Han var klädd i en svart skinjacka, svart snäv kort kjol, svarta mönstrade strumpbyxor och högklackade stövlar. Jag blir arg på mig själv, men jag kunde faktiskt inte låta bli att stirra. Man ser ju ibland män som är klädda som kvinnor på stan och i vanliga fall brukar jag inte vrålstirra. Men det såg verkligen, om jag så säger, ovanligt ut med en person som var så kvinligt klädd men med detta svart skägg.