lördag 29 maj 2010

Sverige har numera en yrkesarmé.

Läser i Flamman om vår nedlagda värnplikt. Jag har väl under mitt liv pendlat mellan åsikten att vi inte ska ha någon militär och att det nog behövs trots allt. Vi behöver ett försvar både civilt och militärt. Däremot behöver vi ingen yrkesarmé. Det är en värnpliktsarmé vi behöver. Vi ska inte skicka våra ungdomar ut i krig på andra håll i världen, däremot behöver vi välutbildade ungdomar som kan försvara oss på hemmaplan om vi skulle bli angripna. Ja, säger ni, men då är det väl bra med en yrkesarmé där man verkligen har kunskap och intresse för försvaret. Nej säger jag vi ska inte utbilda några "stridisar" som tycker det är kul med att leka krig och att det är häftigt att bära vapen. Vi behöver unga män och kvinnor som med sans och måtta är villiga att lära sig motståndets lagar. Att känna solidaritet med de människor som man är satta att försvara. Att kunna försvara samhällets olika civila nyttigheter såsom, elförsörjning, vatten- och matförsörjning, kommunikationsvägar och liknande så att samhället inte kollapsar De som kallas in till värnpliktstjänstgöring känner i större utsträckning ansvar för detta och att människorna ska känna sig trygga, än vad en yrkesarmé gör. Det beror antagligen inte på att de som är yrkesmilitärer är illvilliga utan att militären är deras levebröd. Det spelar då ingen roll vem man skjuter på. Visst känner man säkert ett moraliskt ansvar för det egna landet, men om man ligger långa tider ute och krigar i andra länder är det troligt att man så småningom blir avtrubbad i omdömet

Inga kommentarer: